Marie Krüger

Det är en riktig liten glädjekick att hjälpa till på handikappridningarna, tjejerna som är med är så uppriktigt glada över att få komma varannan vecka och åka lite häst. Alltid stora leenden och krama hästarna. Ena tjejen hoppade i princip fram till mig idag, kramade och sa att hon hade saknat mig. Och man blir verkligen glad av sånt! Hon kanske inte minns mitt namn (det gör hon alltid) men hon säger jämt hur fint halsband jag har. Jag är tjejen med fina halsbandet med hjärta på! Så go alltså! 

En av dom sitter bara och skrattar hela ridpasset igenom och den älsta av dom ler helatiden, även när hon inte förstår någonting, bara ler. Jag hjälper henne varje gång, går bredvid och så, då hon nästan alltid har döva medhjälpare med sig, och man behöver vara på henne lite extra så hon är fokuserad. Men hon får ALLTID beröm när hon gör något bra, gör tummen upp, klappar hästen på halsen och säger att dom är duktiga - och hela hon lyser upp av det. 

 

Deras glädje över något så litet som att åka häst är verkligen smittande! Trots tjatet och upprepningarna, att jag bara lunkar runt där bredvid hästen. Blir glad av dom! Härligt är det.