Drömmarna
Föreställ dig en händelse i ditt liv, en jobbig händelse, om har lämnat djupa ärr. Psykiska ärr. Någonting som fått dig ur balans och har hemsökt dig länge. Det är det förflutna, och en stor del utav dig har kommit över det, gått vidare. Men det kommer alltid finnas där, du kommer aldrig glömma helt. Även om du nästan aldrig tänker på det längre.
Här kommer det där förflutna, återspelar sig, fast i en dröm. Men det är ändå inte samma historia, det är del 2. Det där som egentligen aldrig hände. I den här delen har du en andra chans.. men inte att göra saker bra. Nej, här har du en chans att säga ifrån, stå upp för dig själv. Vara stark. Säga allt det där du aldrig sa, som du sedan dess önskat att du hade sagt.
Du har kontrollen.
Du sätter ner foten, säger nej. Eller så talar du om hur fel dom har, hur den personen sårat dig. Att dennes chans för förlåtelse är förbi, men att du ändå inte tänker förakta den. För den personen är inte ens värt ditt hat. Talar om för den personen att den hade din chans, du gav den helt öppet och fritt, men denne tog den inte. Synd.
Det känns bra, riktigt bra. Och sen vaknar du upp, ur drömmen, känner dig som en vinnare. I alla fall ett tag..
När känslan utav vinst lägger sig så gör det istället ont och du inser att, nej, jag sa aldrig det där. Du stod aldrig upp för dig själv, sa aldrig ifrån. Du inser att det du visste var så fel, det lät du hända, pågå. Nu ligger du istället bara vaken i sängen, tänker på allt det där som har lämnat spår, plågar dig själv.
-------------
3 av 5 nätter här på båten har bestått utav sånna drömmar. Scenarion från dom 4 senaste åren har dragits upp. Det har varit jobbigt. Att jag dessutom vaknat upp utan min Felix nära, har varit värre. Alla andra känslor har inte räckt, utan då har jag kännt mig så otroligt ensam också. Dessa drömmar har hemsökt mig tidigare.
Allt jag känner i nuläget är att jag aldrig mer tänker låta någon trampa mig på tårna sådär. Aldrig mer tänker jag trycka ner mig själv genom att tyst lyssna på skit jag får kastat på mig. Jag vet att jag är mer värd än så. Och jag önskar så att det inte vore försent att sätta ner foten idag och säga nej, det var inte jag som var falsk. Det var du.
Jag får aldrig mer glömma vem jag är, och vad jag är.. stark.
Kommentarer
Trackback
