Marie Krüger

Man läser bloggar om människor som är öppna som en bok, och man läser bloggar som bara är ytliga. Vissa har många åsikter, många håller det helt för sig själv. Jag tror jag är lite i mitten, mot det ytliga hållet. Det finns så mycket som ni läsare inte har någon aning om, som ingen har någon aning om! 

 

Jag skulle vilja öppna mig lite faktiskt, kunna dela med mig och få andra att förstå. Dock så är jag så överdrivet medveten om att folk dömmer, läser fel och stämplar folk. Detta är någonting jag riktigt har klarat av tidigare, men jag vet inte, känner mig starkare nu än jag gjort på väldigt länge.

 

I höstas började jag stänga av, av en personlig anledning vart det för mycket och jag drog ofta på masken. Den där jädra masken för att slippa prata om det man känner, för att slippa frågan "hur mår du egentligen?".. ibland lös det ju självklart igenom, men lyckades nog klara mig undan dom flesta frågorna. Man lär sig efter ett tag. 

När jag stänger av så lever jag livet, utan att leva det. Njuter inte riktigt av det. Tar dumma och impulsiva beslut som blir väldigt fel i slutet och ja.. det blir fel. Men jag kämpade på för att klara mig genom dagarna.

 

 

Jag kände mig dessutom väldigt ensam. Sen sommaren 2009 har jag liksom alltid "fått kärlek" eller hur man ska säga. Har aldrig varit 100% singel sedan dess, och ja, man blir van med uppmärksamheten och att bara ha någon. I mars förra året dog det slut och jag blev som sagt ensam. Ett tag ville jag ha det så, övertalade mig själv  att jag faktiskt ville vara singel, trots att jag innerst inne vet att jag behöver den där närheten. Vill ju klara mig själv dock ockdå! 

 

Men 10 månad utav ensamhet, endast ytliga ragg på krogen liksom, vad vinner man på det egentligen? Eller ja, man har ju några roliga minnen med sig nu, sånna där dumheter man skrattar åt nu, men ändå. Hehe.. 

 

I slutet av oktober började jag på myrorna, det hjälpte inte riktigt med hur jag mådde, men ett jobb var bra. Men det där att stå en hel dag, och göra samma sak, i en tråkig miljö utan att prata med folk så mycket alls. Ja, det var tröttsamt och faktiskt lite depprimerande. Samtidigt höll massvis med grejer på o rasera.

I samma veva som allt det här höll på, så fick jag upp ögonen för han som då bara kallades för "mitt ögongodis på jobbet".. lite motiverande att faktiskt orka jobba, för det var najs o spana in liksom.. haha! 

 

Det där ögongodiset kallar jag nu istället för min pojkvän. Aldrig att jag hade tänkt att det skulle bli så, när vi väl började snacka så var det lite mer tänkt som en av alla ytliga ragg, och ja, F hade väl nog lite samma tankebana. En snygg kille, det är alltid najs att få uppmärksamhet från :P 

 

När jag hade gett upp, tänkte att jag skulle väl få vara ensam och må dåligt ett tag.. det var då jag började snacka sjukt mycket med F.. han som det visade sig att jag hade väldigt mycket gemensamt med, som var lika störd som jag var och dessutom var den gulligaste och mest omtänksamma kille jag någonsin träffat.

 

Jag är så inte samma person längre, jag är så sjukt mycket gladare, någonting jag tror och hoppas på skiner igenom i livet och även här på bloggen! Det är mycket som sitter kvar från föregående år, men shit vad han har hjälpt mig! Shit vad jag är glad att jag fick träffa den här fina människan. Lite töntigt det låter kanske, men jag tror fan lite på ödet, för allting som har hänt har ändå lett mig hit, till honom. Haha usch va sliskigt det låter, men så känner jag! :) Är ju såklart riktigt glad också för att jag har så underbara vänner som stått ut med mig under hösten osv :P