Marie Krüger

Att gå runt i ridhuset, helt ensamma, bara jag och Exet. Ingen som helst fysisk kontakt, men han går där bredvid mig, följer varenda steg. Huvudet sänkt och öronen frammåt, längst spåret, serpentiner eller liten volt. Där går han, bredvid mig. Behöver inte säga något till han, klappar bara på halsen, ger han en godis ibland för att berömma honom.

 

Det är det här man jobbar för, för att få den här kontakten, tilliten till sin häst. Känna hur den skulle göra allt för en. Det är kärlek och äkta jäkla vänskap.