För framgångar kräver motgångar.

Asså jag är fortfarande så enormt glad över tävlingen i söndags!

 

I höstas, på klubbtävlingen på MP, så fick jag 69%.. Då kändes det så jäkla bra. Sen kom Stockholmscupen på Gladö och jag fick 52%, tog det inte för hårt då hästen inte fick mycket högre med andra ryttaren. Nästa tävling var KM på MP och Bandit. 53% på MP fick jag, och jag blev så besviken på mig själv att jag presterade så dåligt (kunde inte alls glädja mig åt mina 62% på Bandit).
När det sedan, följande helg, gick åt helvete på KM på Exet.. trots den underbara känslan på framridningen... så ville jag bara ge upp. Fattade inte ens varför jag försökte.

 

 

Men jag är inte en sån som ger upp i första taget. Jag skulle komma ur 50-träsket!
Satt och nötade in filmerna, kollade på allting jag gjort fel, på allt jag kunnat göra bättre. Jag red i huvudet helatiden, jag analyserade mig själv och min ridning. Jag letade upp det som förstörde för mig. Min sits först och främst.

 

Lotta har varit på min om min sits nu hela vintern, och jag har även bett andra påpeka om jag tex lutar mig frammåt, sänker händerna mm.. Och jag är påväg tillbaka.
När jag sen fick rida på Enskede med laget, så kändes det riktigt bra. Mitt slit hade givit resultatet 64% - men jag var fortfarande inte helt nöjd. Jag fick inte till serpentinerna, taktinslag i skritten och sen fattning. Så jag nötade in det ännu mer, analyserade och övade.

 

 

I söndags på Mistel fick jag till serpentinerna, och fattningarna. Kännslan av framgång är så underbar och jag kom hem med 67% i bagaget.
Men jag kommer nog aldrig bli helt nöjd, alltid kan jag göra någonting bättre. Mina händer SKA inte välta omkull. Mistel SKA inte få omslag i galoppen och vi SKA fixa ÄNNU MER power i Mellan traven/galoppen.
Haha asså det kanske inte är så friskt att sätta så höga krav på sig själv, men jag behöver det. Visst jag får prestationsångest, men jag kan kontrollera det och vända det till någonting bra.

 

Samtidigt som jag har såhär höga krav i själva ritten så har jag inte lika höga förväntningar på resultatet. Mitt mål i Söndags var 60%... domaren tyckte det var onödigt lågt mål. Och ja, det kan man kanske säga, om man inte vet hur krossad jag var i höstas. Men nu har jag höjt målen, över 64% ska vi klara!

 

Alla kommer någon gång hamna i botten. Frågan är bara, är du tillräckligt stark och envis för att ta dig upp igen? Eller ska du ligga där nere, tycka synd om dig själv, och hoppas på att tyngdlagen magiskt ska upphöra?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback